Krispigt vintervitt,

Ja så lyder veckans tema på Fabriken. Jag skulle lägga upp mitt bidrag igår kväll, men tiden rann iväg i goda vänners sällskap så det blev inget av det. Kransen på bilden får idag symbolisera de nätverk av betydelsefulla människor vi har runt oss och pärlorna, ja de symboliserar förstås våra vänner. Pärlorna i livet. 

Eftersom vintern nu visar sig från sin bästa sida, men våren ännu känns litet långt borta så kanske några vinterstilleben passar i inredningen? I all sin enkelhet.

 

Fast vackrast är det nog ändå att blicka ut i naturen där vartenda träd är som ett konstverk. Det är bara att titta och njuta...

Ha nu ett skönt veckoslut och njut av det vintervita i en form eller annan!

Gott Nytt År,

Nyår är en tid för reflektioner tycker jag. Att reflektera över året som gått och vad det har fört med sig. Att reflektera över de saker som gick bra och de som gick mindre bra. Över vad vi tar med oss i bagaget på vår fortsatta resa och vad vi väljer att släppa. Över glada minnen och de mindre glada. Över drömmar vi förverkligat och över drömmar som ännu lever kvar.

Att reflektera över vilka förväntningar vi har på det kommande året. Hur vi vill att året skall bli. Vad som känns viktigt och vad som känns mindre viktigt i våra liv.

Under året som gått har min högsta prioritet varit att finnas hos min familj. Det valet ångrar jag inte. Tyvärr har krafterna inte räckt till att blogga så aktivt som jag önskat, men ibland går allting inte som man önskar sig och man får acceptera situationen som den är.

Jag vill tacka er som troget tittar in här och speciellt er som tar er tid att lämna ett fotspår när ni tittar förbi. Tack!

Jag önskar er alla allt gott inför det nya året!

Tulpanfeber,

Jag hoppas att ni har haft en riktigt stämningsfull jul. Det har åtminstone jag haft. Vi har haft det underbaraste julväder och till och med solen har visat sig några dagar. Man blir alltid lika upprymd av att se ljuset. Jag hade ett önskemål inför denna jul och det var att vi skulle få vara friska och få fira jul hemma (blir det två kanske?). Min önskning gick i uppfyllelse och för det är jag gränslöst tacksam. Visst är det många olika saker som gör julen, men att få vara tillsammans är ju ändå den viktigaste av dem alla.

En sak som brukar höra till min jul är tulpaner. Just innan jul fick jag de vackraste vita tulpaner av några goda vänner, men jag insåg att trots min goda skötsel ("harkel") så skulle de inte komma att överleva julen. Två dagar innan julafton besökte jag den stora blomsteraffären, men till min besvikelse var de vita tulpanerna redan slut. Då kom jag på att jag kan använda de utblommade tulpanerna till islyktor istället. Eftersom mätaren brassade på minus tjugo, så var det ju utmärkt väder för det.

Åh, så jag har njutit av islyktorna. Jag tyckte de var lika vackra i dagsljus som i mörker. Ni kan tro att jag är ledsen nu när det blivit plusgrader och lyktorna bokstavligen håller på att rinna bort...

Kan ni sedan tro att på självaste julafton tittar en annan kär vän förbi med litet julblomster. Vita tulpaner! Så där fick jag då sitta på julafton och njuta av mina vita tulpaner trots allt. Fast mest glad och tacksam var jag faktiskt över mina fina vänner!

Detta var årets sista söndagsbild och imorgon är det årets sista dag! Låt oss fånga dagen!  

Vikten av att göra någon glad,

Så kom då vintern äntligen med besked och lyste upp vår tillvaro. Idag var det dessutom snögubbeväder, så nu pryder en stor glad gubbe vår annars litet trista bakgård. Tyvärr har veckan annars inte bjudit på värst upplyftande händelser i Finland. Det är uppenbart att barn, unga och t o m hela familjer mår väldigt dåligt. Det har väckt många tankar hos mig. Vad är det i samhället som gör att många mår så dåligt? Känns kraven för höga och vem är det egentligen som bestämmer idealen och värderingarna vi skall leva upp till? Jag har många frågor och få svar. Mest funderar jag på hur jag som småbarnsförälder kan rusta mina barn med en sund vägkost för livets utmanande resa.

En tanke som jag har är att tänk om man skulle mäta en framgångsrik livsstil i hur mycket man gör för att göra andra människor glada? Istället för att stampa på andras egon för att höja sitt eget? Att det skulle vara supercoolt att berömma istället för att mobba? Att inte tänka "What's in it for me" utan villkorslöst göra något för att hjälpa eller glädja en medmänniska. Att lära barnen glädjen i att ge, inte bara få och att ge dem insikten att vi alla är unika och olika, men tillsammans är vi starka.

Jag bakade en kaka tillsammans med sonen idag. Den skulle vi ge bort. Det var sonens favoritkaka och han frågade åtskilliga gånger varför vi skulle ge bort den? Det är ju hans favorit och han var jättesugen på att smaka på den. Den är en gåva svarade jag, för att ett gäng glada damer också skulle få provsmaka den kaka som vi tycker är så god. För att dela upplevelsen med dem. Det härliga är att det inte svårare än så med barn. Det mesta faller dem naturligt bara de får en godtycklig förklaring. Sonen, ja han övergick snabbt till att göra en liten vimpel som dekoration till kakan och så var det inte mera snack om den saken.

Detta är en klen tanke i motvikt till de stora och svåra frågorna, men en sak är säker - det känns bra att sluta ögonen de kvällar man vet att man har gjort någon annan glad! Jag hoppas innerligt att genom att försöka lära barnen se styrkan i det positiva, så ger vi dem en del av den vägkost de behöver i livets kommande utmaningar. Men jag vet inte för jag har bara frågor och inga svar (ibland önskar man att barn kom med facit, tänk vad lätt då man kunde bläddra fram och titta på resultatet!).

Hur tänker ni och vilka erfarenheter har ni själva? Vad kan vi vuxna göra för att hjälpa barn och unga idag?

Det är därför...

Jag skall avslöja en sak för er. När vi nu ändå är inne på glassbilen. Det är inte så mycket för glassen vi besöker glassbilen. Nej, det är för själva upplevelsen vi gör det.

Min tanke är att små barn behöver små upplevelser. Vår familj t ex reser sparsamt om än alls. Vi prioriterar upplevelser i vardagen. Upplevelser som vi delar tillsammans och känner glädje av. Som att besöka glassbilen.

Reklambladet för glassbilen brukar komma dagen innan bilen kommer till vårt hus. Det studerar vi noggrant tillsammans. Finns det något bra erbjudande som kunde falla oss i smaken? Dagen när glassbilen kommer, ja den kallar vi såklart för glassbilsdagen. Då tar vi med oss det lilla plastkortet och några slantar i fickan och går ner till gatan där glassbilen stannar.

Nu börjar det bästa. Nämligen väntan. För vi får oftast vänta på glassbilen och det är ju just väntan som är så spännande. När skall den komma? Kommer den att spela glassbilssignalen? Kommer grannens hund att yla när den hör signalen? Det är julaftonskänsla över hela situationen, de ser man i de små ögonen.

När bilen sedan kommer så kollar vi in reklamtavlan bakpå bilen. Vi tittar om det röker när glassbilsgubben öppnar dörren till frysboxen. Vi kollar in hur han drar kortet i den mobila betalmanicken och sträcker andäktigt fram våra händer efter glasspaketet. Sen frågar vi om han kan spela en extra trudelutt när han åker iväg. Vi står kvar och tittar när glassbilen åker iväg. Ibland vinkar vi åt glassbilsgubben.

Ja för alla dessa saker går vi till glassbilen. Att glassen sen är jättegod och hela familjen njuter av den i många dagar efteråt, ja det är egentligen en bisak.

En utmaning,

För ett tag sedan så fick jag en utmaning av bloggvännen Alegni att beskriva en betydelsefull person i mitt liv. Jag är dålig på att anta utmaningar, men jag skall göra ett försök.

Karakteristiskt kan man väl säga att mottot för mitt liv kunde vara kvalitet framom kvantitet. Jag kommer från en mycket liten familj, har en liten släkt och har några riktigt goda vänner som jag känt sen barnsben. Jag brukar säga att jag vuxit upp med fyra starka kvinnor som förebild. En av dem var min mormor.

Som så många andra mormödrar så representerade hon trygghet för mig. Inte bara fysisk trygghet, utan också trygghet, i att vara just den man är och att vara nöjd med det. Det sägs att många människor blir bittra med åren. Det blev inte min mormor. Hon bar sitt skarpa sinne för humor ända till sina sista dagar. Ett möte med mormor innebar alltid många goda skratt och än idag kan jag minnas och le åt många av våra samtal.

Så idag den 7 september så tänder vi ett ljus för dig mormor. Mycket älskad och mycket saknad - men alltid i ljust minne! 

Eftersom jag är dålig på utmaningar så blir min utmaning till er att ta vara på den här dagen. Spendera den gärna tillsammans med någon som är betydelsefull just för dig!

Den som börjat...

Pingsthelgen gick i ett huj. Den firades i glatt sällskap av såväl släkt som vänner. Mycket trevligt och vi har tagit ut det mesta ur försommarvärmen som överraskade oss alla. Värmen har gjort att vi alla sovit litet sämre på nätterna, så jag drog en suck av lättnad igår när temperaturen sjönk. God nattsömn uppskattas nämligen hemma hos oss. Av såväl liten som stor!

Eftersom jag tycker om att dokumentera såväl barnens utveckling som andra projekt vi åtar oss, tänkte jag att det vore en kul idé att föra en dagbok över husprojektet. Det brukar ju vara roligt att läsa sånt senare. Vem vet, kanske jag gör en fotobok på hela projektet när det är klart (om det nu någonsin blir det!).

Efter att ha besökt några bokhandlar hittade jag precis det jag letade efter. Den perfekta dagboken. Pärmen är försedd med citatet "Den som börjat har gjort hälften". Vi har ju börjat! Få se då, om resten stämmer...

Ha en toppenbra vecka!

Att förverkliga en dröm,

Jag fick en mycket intressant fråga av Johanna här i bloggen härom dagen. Hon undrade vad som finns på mitt drömkonto?

Jag förverkligade faktiskt en dröm idag. Jag fattade nämligen ett för mig stort beslut, att förlänga min vårdledighet och stanna hemma med barnen ett tag till. Just i detta livsskede, känns det som det bästa alternativet. Att bygga ett eget hem för vår familj, har länge varit en stor dröm för mig. Att jag nu har möjligheten att kombinera mera tid med barnen med husbygget, är en chans som jag inte vill förkasta.

Det lustiga just idag, efter att ha fattat detta beslut hade jag ett väldigt berörande möte. Av en slump träffade jag en äldre dam som berättade sin livshistoria. Just när hon och hennes man blev pensionerade och skulle få tid tillsammans och förverkliga sina drömmar, gick han hastigt bort och hela hennes tillvaro raserades. Undrar om någon ville belysa mitt beslut genom att ge mig detta möte just idag?

När det kommer till inredningsbiten, så skall jag återkomma till drömlistan (den är nämligen lång!). Så har jag en professionell dröm också, som förenar mina två favoritämnen, intellektuellt kapital och inredning. Men kanske tar vi den också en annan gång.

Nu är jag litet nyfiken. Vad drömmer du om idag?

Ha en finfin start på den nya veckan!

Tema vecka 20 - En kär pryl,

Denhär veckas tema på fabriken borde vara en enkel match för en prylgalning som jag. Men det är det inte. Hela dagen har jag funderat på vilken pryl jag är speciellt fäst vid och jag har inte kommit på en endaste en.

Kanske beror det på att jag just vid denhär tiden av året är litet extra tankfull. Det var nämligen i maj för ett antal år sedan som livet ställde mig inför min hittills största utmaning och jag fick noga tänka efter vad jag tycker är riktigt viktigt i livet.

De saker jag då kom att värdera högst var hälsa, kärlek, trygghet och min familj. Inte en endaste pryl platsade på den listan. Tvärt om, så skulle jag vara beredd att offra mitt hem, mitt jobb och allt materiellt jag äger och har för att värna om dessa saker.

När det kommer till prylar så säger jag rent generellt att de käraste prylar jag har, är de som bär på en historia. Saker som en sockerskål, en vas och en gammal bibel som tillhört mina släktingar. Alla vackra handarbeten som min mor har gjort genom åren, platsar också högt på den listan.

Just nu pryder mina första skor byrån i vardagsrummet, tillsammans med ett dekorationshjärta som vi hade på vår förlovningsfest. Prylar med ett känslomässigt värde båda två.

Mycket kärlek vill jag önska er som tittar in här idag!

Nya perspektiv,

Efter veckor och månader av oro och mycket nattvak var jag ganska slut när dottern blev intagen på sjukhus förra veckan. När dotterns fysioterapeut kom med förslaget att jag skulle åka hem och sova en (hel) natt lät förslaget helt utopistiskt, men vid närmare eftertanke lät det väldigt lockande.

I bästa samråd med maken gjorde vi upp en plan, att han skulle stanna med dottern på sjukhuset. Litet konsert blev det nog första natten, men redan andra natten gick mycket bättre. Förra natten sov vi alla hemma och dottern sov 11 timmar i ett sträck utan så mycket som ett pip. Klockan fem på morgonen kollade jag första gången att hon ännu andades. Följande gång klockan sju.

Jag vet inte om det är den goda nattsömnen som gjort att jag njutit alldeles extra av dagen. Jag tog en promenad i regnet och njöt av att få vara ute i den friska luften. Telefonen ringde med det underbaraste meddelandet att vi skulle få en kär gäst på besök på eftermiddagen. Jag fick fin feedback på ett jobb jag gjort och dagen avrundades med ett möte där en problematisk situation nu ser ut att gå mot en lösning.

En helt hygglig dag skulle jag säga. Eller är det bara så det känns när man fått sova litet?

Nu är det iallafall dags att krama kudden igen. Go' natt!

Tema vecka 12, Konst

Vad är konst för dig, är veckans tema på fabriken. För en kreativ själ som jag, så kommer konst i en gränslös samling tekniker och utföranden. Hantverk, pyssel, målningar, skulpturer, teater, fotografier och det skrivna ordet, för att nämna några. Det är något som binder samman men som samtidigt ger utrymme för fri tolkning. Som bomull för själen, oberoende om man är den som skapar eller upplever något som någon annan har skapat. Något som berör och lämnar ett intryck...

När det kommer till fotografier, så blir jag berörd av foton som dessa. Av vackra kvinnor. Inga sminkade supermodeller, utan naturliga och vackra kvinnor. Nordiska kvinnor. Visst är vi vackra?

Såhär tänker jag om konst. Vad betyder konst för dig?

Det finns en särskild plats i helvetet...

Ifall du inte redan läst boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" kan jag varmt rekommendera dig att göra det. Den är skriven med glimten i ögat, men varvat med humorn finns många bekanta situationer som säkert de flesta av oss känner igen. Var det förresten någon som kände igen situationen på mammaträffen i senaste avsnittet av "Solsidan"? Där väninnorna snackade skit om varandra i tur och ordning när någon gick ut. Är vi kvinnor faktiskt så osolidariska mot varandra?

Jag föredrar att vända på uttrycket och tro att det finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper andra. Vi kvinnor bär på så mycket styrka. Varför inte dela den med andra? Dela livserfarenhet, kompetens eller medkänsla för att hjälpa en annan.

Jag känner många otroliga kvinnor. Kvinnor som är fantastiska mammor. Kvinnor som är professionellt framgångsrika. Kvinnor som har ändrat livsstil. Kvinnor som överkommit svåra sjukdomar och kvinnor som har skapat framgångsrika företag av en idé de vågat tro på. Sist men inte minst, så känner jag så många vackra kvinnor. Med vacker syftar jag på skönheten man ser djupt i deras ögon. Spåren av den livserfarenhet de besitter. Jag är otroligt stolt över att få känna dessa fantastiska kvinnor. "Shit" - vad kvinnor kan!

En av mina kvinnliga förebilder är min mormor. Tyvärr finns hon inte hos oss längre. Hon föreföll vara en anspråkslös kvinna, men hon bar på en skarpsynt intelligens, en fantastisk humor och en otroligt positiv inställning till livet. Hon alltid beredd att hjälpa andra och sa aldrig ett ont ord om någon. Hon hjälpte tre kvinnor som i sin tur har kommit att spela en viktig roll i mitt liv. En riktig förebild, alltså. Det förstärker min tro ytterligare. Att det finns nog en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper andra.

Idag vill jag önska alla er fantastiska kvinnor en riktigt fin kvinnodag! Låt oss fånga dagen!

Om vänskapen,

Med en tung vecka i bagaget vill jag denna fredag tända ett ljus för vänskapen. För er kära bloggvänner som kikar in här (tack snälla för alla underbara kommentarer ni lämnar) samt för mina vänner, av vilkas sällskap jag fått njuta under veckan som gått. Jag vill dela med mig av följande ord av Linda MacFarlane:

Min vän och jag berättar alla 

våra bekymmer för varandra.

Ofta är det inget vi kan göra

för att reda ut dem.

Men vetskapen om att vi

är där för varandra,

redo att lyssna,

är all den hjälp vi behöver.

Texten säger allt, tycker jag. Tack för att ni finns och att ni strör små guldkorn i en trött mammas vardag.

Ha en riktigt skön avslutning på veckan och njut höstens sista solstrålar!