Välkommen till vår vardag

Vi är alla ganska olika i vår familj. Vår gemensamma nämnare är väl att vi alla har en viss typ av humor, som för oss samman. Dottern på 3 månader hade humorn nog att vakna kl 4.54 denna morgon på ett strålande humör. Efter litet mjölk låg hon och "diskuterade" högljutt i sin säng. Jag kunde inte somna om. Det är bara att lyfta upp en storleende liten baby och gå till soffan för att fortsätta "diskussionen". Vad gör man? Gillar läget!

Till slut somnar hon och jag om. Vaknar vid 7.30 tiden, när mannen och sonen gör sig klara för jobb respektive dagis. Vi tar avsked och önskar varandra en trevlig dag. I dethär skedet bör jag nämna att min man och jag också är ganska olika. Jag föredrar att förbereda och planera medan han föredrar snabba situationsspecifika lösningar. Telefonen ringer. Det är mannen som ringer från garaget och frågar om jag sett sonens jacka? Jo, säger jag, jag ser att den hänger i hallen på sin krok där den skall hänga. Tittade du inte efter där, frågar jag. Ingen kommentar. Kan du kasta ner den genom fönstret, frågar han. Inte min favoritlösning direkt (vi bor i höghus) men vad gör man. Gillar läget!

Jag öppnar vädringsluckan i köket. Luckorna är försedda med barnlås, så de öppnas 5 cm ungefär. Tyvärr står det en möbel framför köksfönstret så jag konstaterar snabbt att det är dömt att misslyckas. Jag går in i sovrummet och öppnar ena luckan där. Där sitter 2 stora spindlar på fönsterkarmen. Jag avskyr spindlar. Nu trampar mannen redan på gården och ropar:

- Kasta ner jackan då
- Jag svarar: Det sitter spindlar på fönstret. Han skakar på huvudet.

Han backar ut bilen ur garaget och jag inser att han tänker skicka sonen till dagis utan jacka. Jag öppnar den andra luckan på fönstret och kollar...inga spindlar! Jag ropar: Du tänker väl inte åka utan jacka. Han ler. Du kan ju komma ner med den svarar han. Jag står i nattlinne med en baby på armen. Jag tänker inte förgylla grannarnas morgon med att visa mig så. Jag pular alltså jackan genom den lilla öppningen och släpper taget. Föreställer mig hur det skulle se ut när den fastnar på grannens fönsterbräde och lämnar hängande där. Den faller till marken.

Mannen plockar upp den och säger glatt till sonen: Titta, mamma kastar ut kläder genom fönstret. I det skedet är mitt mått rågat. Ett tack är åtminstone på sin plats. Så jag säger som jag brukar säga till barnen:

- Vad säger man? Mannen ler. 
Jag ropar en gång till:
- Vad säger man? Han ler ännu bredare och vinkar.

Efter år av tappra försök har jag insett att han inte kommer att ändra sig. Han är och förblir en snabba lösningars man. Vad gör man? Skrattar och gillar läget!

Ha en rolig tisdag!