Sonen är ju född med en stark insikt för vad han vill eller inte vill. Han är högst ointresserad av förändringar, i stil med "Don't change a winning concept". Trots att jag själv anser mig vara en erfaren förhandlare, står jag ofta som förlorare vid våra förhandlingar.
Nyligen bad jag honom byta sittplats vid matbordet, till förmån för sin syster. Jag fick ett blankt NEJ, till svar när jag frågade honom om han kunde tänka sig att byta plats. Varför skulle han byta bort den plats där han alltid har suttit? Det råkade sig inte bättre än att medan jag funderade på en lämplig strategi, så hittade jag en gammal bil i garaget. Bilar i alla former, står högt i kurs hos sonen. Jag tog in bilen, tvättade upp den och lagom tills sonen skulle komma hem så placerade jag den vid den plats vid köksbordet jag önskade han skulle flytta till.
Med uppspärrade ögon, frågade sonen med andäktig röst: "Vems är dendär bilen?" när han kommer in från gården. Bilen tillhör den som har sin sittplats där, svarade jag. Sen var problemet liksom löst. Sonen sitter nu gladeligen på en ny plats vid köksbordet.
Det som jag i min stillhet funderar på är om detta var en vinnande strategi eller inte? Å ena sidan är det ju så att när man som vuxen t ex tar sig an nya utmaningar på arbetsplatsen oftast får en belöning, eller om man gör en förändring på tillvaron som känns jobbig, åtminstone är värd en belöning. Å andra sidan är det kanske att se det som ett nederlag som förhandlare, att förhandla på detta sätt. Kanske man till och med kan tolka det som mutning? Inte att förglömma att det finns hela samhällen och länder som är uppbyggda på det systemet...
Synpunkter av andra erfarna förhandlare är alltså välkomna! Vinnande eller förkastlig strategi?
7 kommentarer:
Helt klart en vinnande strategi!!! Jag vet många som haft problem med just samma sak då de fått ett syskon, platsen och stolen har blivit ett problem. Anton bytte både plats och stol då det var dax för Alex att börja sitta vid bordet. Det var med långa tänder han gjorde det och i början kom nåt bakslag. Vi behövde inte då ta till nåt "knep" men annars i andra situationer har vi nog använt oss av din strategi. Jag tycker ite man ska fundera så mycket om det är OK, bara det fungerar så är det ju toppen!!!
Godmorgon! Det fungerade alltså var det en god strategi! För sonen som fick tränas i att ge vika och samtidigt inte förlora särskilt mycket på det. Många bäckar små får honom att möta verkligheten och vara bättre rustad. Så tänker jag. Ett plus är att genom att se verkligheten omkring oss ur olika väga så tränar vi vår gärna och bygger upp cellernas förbinelser till varandra...
Alltså har du gjort honom en tjänst! En fråga har ni andra också bytt plats ;-)
Kanske tränar vi gärna men så klart syftar jag på HJÄRNAN
Karina: Ibland känns det ju bara skönt att kunna nå lösningen utan större konflikt. Ibland måste man ju ta konflikterna, men jag brukar försöka prioritera litet och inte bråka om allt.
Ingela: En del av oss bytte plats, men inte alla. Detta av praktiska orsaker. Jag vill ha dottern bredvid mig så att jag lätt kan mata henne. Intressant synvinkel detdär med att träna hjärnan. Det om något vill man ju att barnen skall göra!!
Först höll jag med sonen helt klart.Varför byta där jag suttit hela livet där vill jag fortsätta.Määäään (som Tony) säger.Klokt gjort av dig du vann och sonen behövde inte ta beslutet och inte förlora ansiktet.
Moster B
Absolut bra tycker jag också. Det blev ju liksom en win-win situation :)Inte vill man ju att de alltid ska få sin vilja igenom, men det är ju inte heller möjligt (om man e någorlunda normalt funtad). Men inte vill man ju heller att de alltid bara ska lyda och inte ha nån åiskt eller styrka i sig själv heller.
Och att byta plats, bort från mamma, till förmån för lillasyster, är kanske inte det lättaste för en 3-åring... :)
Ja, hälsningar från Haje, glömde jag att skriva :)
Skicka en kommentar